Moa Israelsson Forsberg och Marcus Mårtensson, Nothing Inside is Worth Dying for, 3 November - 26 November. Lars Bohman Gallery.

Photo: Per-Erik Adamsson.

<<< Prev 2/13 Next >>>
<<<

Text written by Magdalena Dziurlikowska:


Sten, kvistar, fågelbon och vass. Saker man ser i skogarna. Små hus, skeva grindar och doftljus. Saker hos människor i närheten av skogarna. Här på utställningen finns verkligheten igen, som gengångare och skugga. Inget är naturligt eller upphittat, allt är frambesvärjt. Pinnarna, täljda av polyuretanskum och målade, eller uppstagade med armeringsjärn och penslade med akrylkomposit. De varken tunga eller lätta stenarna i skumgummi har kramats i betong. Ett fint pulver, fine turf, ligger ovanpå.

Moa Israelsson Forsberg inspireras av naturen utanför Stockholm, ockulta attribut, filmer som utspelar sig i nordvästra USA och litteratur som berättar om trasiga liv. Hon gjorde Nests, en serie fågelbon med sten istället för ägg, när hon själv var gravid och boade hemma. En släkting till Nests är de trattformade knytena som hänger i klunga. Moa tänker ibland på sitt skapande subjekt som en lärling till häxan i filmen The Blair Witch Project. Stenrösen är också en fornlämning från kultfilmen och ett eko från hennes hemtrakter, där stenar markerar vandringsleder eller jakttorn. Ett annat brottstycke natur är Diket, med vass i vatten som väger mellan avbildning och att vara något i sig själv. Det är lättare att komma närmare något genom en liten förskjutning, säger hon.

North Western Scented Candles ringar in en stämning och förpackar en känsla. Moa blir både entreprenör och häxa. Ljusens doft bär namn som Domestic, Rituals, Fifth Season och Grounding. En häxa kan göra en grounding, jorda sig och söka kontakt, så som ett eluttag är jordat. Den femte årstiden är vårvintern i Norrland, när snön ligger kvar och ljuset kommer tillbaka. Det står också North Western på alla ljus. Det var dit utvandrarna kom, det var dit jag skulle ha kommit om jag levt då, menar Moa, och i en parallell värld lever jag där. Det är där alla mina berättelser utspelar sig, i ett mindre rikt område med ett landskap som liknar det svenska. Jag är inte ute efter att försköna en fattig miljö utan vill gestalta den.

När Moa visar mig husmodellerna Well Hid There i de solkiga vinterlandskapen, och påpekar att Sverige ser ut så utanför storstäderna, tänker jag på Lars Tunbjörks fotosvit Vinter. En värld ingen vill kännas vid som samtidigt är många människors vardag. Det kärva, kalla, karga, råa, motiga, mosiga, snoriga och smutsiga. Det var min uppväxt, säger jag till Moa, och då kan jag inte annat än att älska det. Hon hugger direkt: Exakt! Moas referens är också Willy Vlautins böcker där någon har otur och sen blir det bara ännu sämre. Det finns en känsla av befrielse när det inte längre går att förlora. Moa ställer ut med Marcus Mårtenson och menar att han är mer rakt på där. De närmar sig samma värld från olika håll.

Kring ett hus finns ofta ett staket. När jag ser Moas Mary’s Gate som färg och form är det vackert, men om det skulle fungera i verkligheten så vore det en katastrof. Ett staket av en extremt fattig och halvt galen människa. Hemma är det nästan så, utbrister hon, vi har inga sådana staket, men det känns nästan så ibland. Moas bildvärldar verkar sprungna ur ett gränsland, någonstans ”off the grid”, ur gudsförgätna platser. En trakt utan kontroll, samhällsmakt, uppsikt eller tillsyn. Gud har tagit handen från det och då kan häxorna vara där. Där finns en frihet och en fara, som Moa dras till. Det är farligt att leva där, men det är också värt det.

Magdalena Dziurlikowska

konstnär och konstkritiker